Du och vad du är – är en dynamisk process. Hur uppnår vi ett mer balanserat liv, om vi t.ex. har kommit i obalans?
I relation till någon annan har jag ett narrativ. Nod till nod. Om jag tänker på en person så finns där i mellan personerna ett fält av beteende och attityd. Det är olika mellan olika personer. Dessa beteenden är knutna till hur vi relaterar till varandra. Hur vi är en del av, och interagerar med ett större sammanhang. Så du har en föreställning, minne och ett schemaliknande utfall av hur du interagerar med någon – eller någon annans uppfattning till någon annan.
Du kan även ha ett narrativ som är knutet till dig. Om du hittar den roten så har du funnit uppfattningen om dig själv. Dina attribut. Vem du är – vem du tror du är. Har du bytt namn någon gång? Då kan du börja förstå hur relationerna är sammanknutna. I sekter, i slutna rum, i militären, i vilka sociala sammanhang som helst kan du få ett nytt namn. Människan kan även få ett tillfälligt tabu-namn för du vill inte röra den människan i ditt inre av någon anledning.
Dessa narrativ kan finnas långt ner i det undermedvetna. De kan vara instinktiva, inlärda och kopierade. Och nu menar jag metanarrativet, dvs ordet och tanke. Dessa kan vara kopplat till episodiska och även semantiska strukturer. Eller så uppkommer dessa strukturer över tid (emergent) i oss för att sedan bli språket. Små episodiska förklaringar för oss själva. Vi kopplar dessa strukturer till ett symboliskt generellt språk. Ett ljud triggar något i dig – ljudet kan vara ett språkljud; ha en betydelse.
Liknande handlingar fick starka kopplingar. T.ex du eller någon annan äter. En stark basal handling. Dessa handlingar kunde avgränsas och blev då i vårt nervsystem starka och förklarande genom att de gestaltas. För att kunna inreda framtiden kunde vi hantera dessa noder/mönster och skapa en handlingsplan. Det vi har ord på är något vi behöver kunna planera, manifestera(skapa) och kommunicera. Börjar du se hur vi kunde katalogisera händelser? Och hur dessa handlingar vi gör med vår kropp är kopplade till den verklighet vi har omkring oss?
Med ord kan vi beskriva det vi definierar oss “så som.” Små berättelser, myter osv – det är en symbolisk pekning mot förklaring som kontextuellt kan överföra och återskapa narrativ.
(Lita aldrig på ditt minne! Det målar som det vill och behöver.)
Detta nätverk av noder har en beskrivning hur jag ska hantera/icke-hantera mina handlingar kring personen(noden). Det är hur vi hanterar vår energi i spelet av samarbete, gemenskap och överlevnad. Denna person kan även vara dig själv.
Genetiskt så har vi ett antal mönster, t.ex. beteenden kring sexualitet. Du kan sätta ord på det. Då har du beskrivit något om dig själv. Det är ett meta-ramverk. Du har börjat se vilka mönster du har.
Hur invävda är narrativen med dig själv? Hur nära är narrativen dina känslor och dina behov. Den du älskar, din familj, din egna kropp(!), det du uppfattar som du? Hur ser narrativen ut för de personer du inte gillar? Varför finns de tro? Det är för att hantera din inställning och beteende runt olika personerna. Och sprida ditt narrativ om personerna med ord till andra. Maktlöshet kan skapa mycket prat. Men prat kan även skapa förändring. Med ord vill du skapa någon sorts reaktion – en förståelse.
Du behöver inte leverera något till någon annan. Du behöver inte jämföra något med något annat. Eller någon annan. Du behöver inte ens leverera till dig själv. Dina instinkter vill det. Det upprätthåller återkopplingen i nuet för att du ska vara levande. Du har lärt dig ett antal saker. Din kropp har lärt dig ett antal saker.
Kom ihåg att narrativen runt personer är förbundna med känslor!
Ibland hör du hur narrativen viskar i dig. Det kanske till och med är starka röster. Du berättar för dig hur det förhåller sig mellan dig och någon annan. Eller i mentaliseringen hur någon annan tänker om någon annan. Som i långa led i en pjäs av Shakespeare där skådespelaren A får gissa vad B tror att C tycker om personen D.
Detta är att språket har kunna fångat minnena, anslutit sig till ting och processer i vår hjärna. Språket kanske till och med är en del av minnena. Och invävningen och förträngningen i detta nätverk kanske är drömmens funktion. Låt oss sätta samman i drömmen. Skapa ett sammanhang eller luckra upp. Så det sporadiska, fragmentariska drömmen – där objekt och personer skakar och går i resonans, borde ha en evolutionär mekanisk förklaring. På natten använder vi dagens mentala fakulteter under en period för att förbereda oss och för att bättre kunna möta dagen.
När du vaknar så kommer det en fråga i bootprocessen(uppstart) av det vakna medvetandet. Om vi ska klä det med ord kan det vara “vem är jag”, “vad är jag”. Det finns ett svar, för du ansluter till jag-konstrukten här. Sanskrit Ahamkara (Jag-skaparen).
Tänk dig när du vaknar så får uppfattning, observatören, en ny lins att se genom. I denna lins uppfattar du dig själv som du.
Låt oss kalla det “ego” som hittad funktion – inte det ego som i spirituell text har blivit ekvivalent med själviskhet eller något mörkt (egoism). Ego här är varken bra eller dåligt. Det är när du ser, och förstår egot, du kan modulera om det.
När du sett hur du skapar dig “själv” och även skapar “de andra” så kan du lösgöra dig och börja arbeta och modulera jaget och ditt egenförhållande till det. Detta kan behöva komma efter stor reflektion – men jag det finns många vägar dit. Om man nu ens behöver det ha någon annan väg än genom att andas och leva.
Människor som i vården har tagit lustgas , de som kan klä sina upplevelser med ord, har berättat att det känns som världen och intrycken skakar lite – och det känns som intrycken ekar och återkopplar i deras inre. För vissa uppkommer en fråga och jag tror att man får en paus från jaget och dess strävan för en stund. För att sedan kommer tillbaka till klarhet. Linsen är åter skarp.
Att förändra narrativen: När du börjar se ditt beteende mot andra och dig själv så kan du reflektera över vem du vill vara och din relation med andra personer. Det instinktiva och det kulturella.
Nu, kanske för gömt i denna text. Du behöver inte vara attributen, vad du gör eller din familj. Det kommer en insikt, där jag är jag. Jag räcker som ett stopp för vidare sökning, en egenförklaring. Det täpper till – det stoppar en oändlig regression. Det blir en självuppfyllande gud såsom förklarat i det teologiska konceptet “God of the gaps”. Du behöver inte söka efter dig själv – för du är dig själv.
Leverans av dig själv i universum
Du kan göra/existera eller kanske ge upp. Vad är det som reglerar det? Det är du som gör det. Inte dina föräldrar. Inte din löften eller åtaganden. Det är du som bestämmer nästa måltid. Du behöver inte tänka fram hungern, men du kan reglerar vad och hur mycket du äter.
Varför behöver vi spara episodiska mönster? Det är för att kunna känna igen dem och upprepa dem. Vi använder dem för att överleva. De kan även vara bra att sätta i ett sammanhang. Att fundera på. De kan även vara bra att kunna kommunicera.
Jag andas in. Och ger det andetaget till mig själv. Och eftersom jag är en del av världen så är jag en del av världen. När jag andas, så andas världen. När mitt hjärta slår, slår hela livets hjärta i miljarder kroppar samtidigt. Vi tillsammans är här.
För mig – till mig.
Något stort är att inte vilja ge andra smärta. Så där vill jag inte ge mig smärta – för det är smärtsamt för andra. Jag vill inte skada mig, för det skulle skada mig – och i förlängningen andra.
Jag vill glädja andra för då blir jag uppmuntrad.
Jag är jag och jag vill leva. Jag vet att jag inte behöver existera, ett av livet mysterier. Men jag vill vara här. Jag skapar nu. Och skapandet är vackert.
Addendum:
Vi har talat mycket om människan i mellan och relation till dig själv. Det är viktigt – för i egokonstruktionen finns den hela upplevda världen upphängd. Din kropp, din uppfattning om dig själv och allt annat. Det jag kallar jag-konstrukten kanska jag ska kalla “är-göra-gilla-ogilla-konstruktet”(identitet/handlande/ägandeskap/bias).
Men jag tror att denna attityd och narrativskapande existera för VAD SOM HELST, inte bara personer– det som finns i oss som känslor, fält, konflikter och till synes starka arketypiska symboler.
Vilken relation har du till en plats, mat, den tanke du brukar få, känslan kring hjärtat, kärlek osv. Generalisera.
Addendum II
En lek med identitet och symboliskt språk.
Säg att vi har relationer till ting och hur vi modulerar dessa ting i nuet, dåtid eller framtid.
Vad är du?
Vem är du?
Du är ditt namn?
Du är dina föräldrars barn?
Du är din kropp?
Där är man/du är kvinna?
Du är svensk (eller annan nationalitet)?
Detta är de delar i materia eller identitet som ägs av dig.
Vad äger du?
Vad gör du?
Vad ska du göra?
Vad har du gjort?
Allt detta är ju förbundet i det epos som är du. Exempel: Du har kroppslig/neural mekanik i dig för att kunna äta. Detta är kodat i t.ex. hjärnan.
“Jag åt i morse”. Detta är anknutet till din jag-berättelse. Själva förklaring som är kodad i din hjärna “äta” är en funktion som du kan göra, men det kanske är även gjort eller planeras att göras. När du har gjort det så ansluts det till “mig” och min livsberättelse. Detta är hur språkets verb uppkommer(gäller dock för allt observerbart och alla ordklasser!). Genom observation och kodning genom en evolutionär process uppkom funktionen äta och funktionen äta behövdes “göras”, minnas, planeras och drömmas. Och vi kan höra ordet när vi tänker (det tänks!) och när vi pratar om ätandet.
Slutligen
Om du kan kvantifiera – sätt upp objektet i ditt sinne eller på papperet och börja red ut. Där kan du ser hur dina känslor, din energi och tankar leds i ditt sinne.