Jag har märkt något fascinerande om musiker och deras attityd. När någon är exceptionellt skicklig på ett instrument händer det att andra musiker säger: “Jag ger upp! Jag kan aldrig bli så där bra.” Samma sak kan observeras i andra fält, som forskning. Det finns de som utbrister: “Jag ger upp! Jag blir administratör istället, för jag kan aldrig bli så bra som [namn på framstående forskare].” Ibland handlar det inte ens om att jämföra sig med andra, utan med sina egna förväntningar: “Jag kan inte leverera de resultat jag vill uppnå.”
Det här beteendet tror jag har rötter i vår flockpsykologi. I en mindre grupp, om person A ser att B och C redan är exceptionellt duktiga på att fläta korgar, kan det vara naturligt att välja en annan syssla som bidrar till gruppens överlevnad och ekonomi. Varför försöka konkurrera i en roll där det redan finns experter? Då kan man istället utforska andra områden och tillföra värde på ett nytt sätt. Dessutom blir de bästa premierade i gruppen om man kan förenkla detta meritokratiskt.
Men den här mekanismen, som fungerade bra i små grupper, kanske inte är lika ändamålsenlig i ett större samhälle. Där kan vi identifiera och uppmuntra de bästa inom olika områden och genom media blir de distribuerade och synliga. Men hur ska man tänka då, om man står inför den överväldigande insikten att det alltid finns någon som är bättre?
Jo, det handlar om att flytta fokus från jämförelse till självutveckling. Även om det finns en bättre pianist, forskare eller antropolog där ute, betyder det inte att du ska sluta. Din utveckling som individ är värdefull i sig. Du behöver inte ge upp bara för att du kanske aldrig når samma nivå som någon annan. Alltså att växa i din egen takt och enligt dina egna mål.
Så väv din fula korg, den kommer över tid bli bättre. Och du kan med dina egna händer själv väva en korg.