Jag sjöng i drömmen. Och jag såg den som sjöng, i min drömteater sjöng den trötta kvinnan.
I de dimmiga betongbunkern. Dags att stiga upp ur den!
Kvinnan hade kommit tillbaka från schlagertävlingen – och satt på golvet i rummet, dunkelt upplyst av fönster vid taket.
Och hon sjung samma sång igen. Vad betyder den, undrade den kroppslösa observatören.
Jag kommer ihåg en rad hon sjöng – “Life is the root of all illusion”
Men det är den illusion jag fått och den jag navigerar. Och illusion är ett människoord, och verklighet likaså.
Åh, jag vill komponera en gladare sång än så och låt mig sjunga den, man som kvinna! Låt oss vara! Så sanna vi kan vara.
Vid pianot stod vi – cementklädda väggar, en kulvertgång. Pianot stod vid slutet av korridoren. Mannen sa. Se vad som händer om jag ber om en kopp te. Han bad om en kopp te och grus och cement föll ner från ett rektangulärt mörkt schakt, ett hål i taket över piano och dess tangenter.
Bättre att själv göra en kopp te än om att be den illusionära verkligheten ge dig den.