Mycket, mycket lösa trådar.
Så om vi har i oss en a priori kunskap om vad en människa är? Som fyllda och tomma former. Dessa används för att förstå och navigera.
Vi är ett frö som är satt i världens mylla. Och de rötter vi har måste ansluta sig till världen. Och världen utmanar och får oss att växa. Och vi är en del av världen.
Det som är oss. Vi har varit män och kvinnor. Vi är en kombinatorik av så många människor. Går de i oss? Går de i våra drömmar.
Hade de äldre kulturerna rätt när vi dyrkade våra förfäder? Eftersom de är det som format oss? Ekar deras former kvar i oss?
Några drömaktörer talar, några är stumma, några talar språk jag inte förstår.
Vi är bokstavligen våra förfäder. Den senaste iterationen i nuet. Två vågor möts och en ny våg skapas. Barnet.
Förfäder. Visa mig hur. Jag är den kunskap som har tagit mig till detta nu. Formerad här. I mig finns er kunskap. Hur jag ska andas, hur jag ska äta, hur jag ska socialisera och skratta. Och alla dessa röster är inte flera för den är fortfarande min. Och genom den gemensamma rösten ska jag hitta min väg. Hjärtats röst.
Språket
Vi verkade ha ett kognitivt språng. Kanske 100000 år sedan. Hur utvecklades då språket. Hur såg språket ut då? Eller var det inget språng? Mutation, utveckling, bägge?
Varför kan det inte vara bägge.
Ett genetiskt system.
Men vi måste haft ett system av ljud som var kodade i oss genetiskt!
Finns det underliggande i vårt mer symboliska språk?
Utveckling av kranie, struphuvud osv: Förmåga till ljud. Förmågan till att modulera mer. Dvs skapa mer information. Även att förstå och hantera språk.
Babels torn