Så en händelse är en sak du kommer ihåg?
Ja, det hände väl ändå?
Vad hände då?
Något hände i dig. Sinnesobservationer fastnade i en stor minnes-glyf?
Så misstaget. Ja det var det. Men det är väl bara något linjärt som nu är insnärjt. Det är väl ok.
Misstaget kan sitta ihop “med det vi har lärt oss”. Eller sitta ihop med ett affektivt fält som pollinerar dig när du kommer åt minnets löv.
Lär dig att distansiera så inte ihågkomster snärjer dig. För ditt beteende moduleras av vad du uppfattar och vad som förstås. Men det är svårt är förstå.
Svårast är att förstå när man ännu inte lärt sig att förstå. T.ex. när man var barn. Står ditt vuxna jag på barnets mekanik?
När minnet eller känslan kommer så kan du komma till styrkan (eller att du står i styrkan till sist) och säga – behöver du det här? Du är urskiljaren. För du är den som ger och den som får. Samma.
Jag vet inte. Men – minnet är inte kodad som i en låda. Men ur och i en lins så kan vi plocka fram det. Men minnet är mer något sammansatt. En doft som förändras om man vrider på doften, ett prisma som får olika mönster. Jaha. Om man sätter ihop alla minnen då? Till ett objekt. Ja men är det inte ett(1) objekt då? Ett objekt som heter Alla Minnen där allt singulärt existerar.
Åh, här hittar jag ett minne. Det sitter ihop med känslor. Men är minnet i isolat? Gränsar det inte med andra minnen? Med andra känslor? Minnet. Objektifierat. Påpekat. Pekat. Utpekat. Symbolingångentréplingplingifierat.
Så här är jag. Och tar ett steg åt sidan. Och här är jag nu.
Men. Ett minne av en händelse? Vad har det gemensamt? Och vad är det som åtskiljer något från något annat? Hur är gränserna uppsatta?
Vi sätter en etikett på något. Vi kanske måste ta ner upplösningen på allt som strömmar dock.
Start. Stopp. Värde. Attityd. Affektiv laddning.