Jag och min vän lyssnade på samma album men fastnade för olika låtar. Jag fastnade för titelspåret och tyckte det talade till mig då den pratade om spriritualitet och kamp. Min vän fastnade för en låt med “UFO-abduction”-tema. Det vi relaterade till var inte slumpmässigt; det var som om våra sinnesstämningar och erfarenheter filtrerade musiken genom helt olika linser(oss!). Det fick mig att tänka på hur vi ofta ser mening eller mönster i det som träffar oss personligen. Man tror att ett sammanträffande är betydelsefullt bara för att det råkar kännas så. Kanske är det bara jag som tolkar och väljer ut det som råkar bekräfta något jag redan tänker eller känner.
Det är lockande att tala om synkronicitet; att universum kommunicerar med en på något vis. Men lika gärna kan det vara en spegling av det egna inre: ett förstärkt eko av något man redan bär på. Det som börjar i en känsla av samhörighet eller magi kan glida över i självbekräftande illusioner, om man inte är vaksam. Och kanske är det just det som gör det mänskligt; att vi tolkar världen genom våra behov av mening, även när den kanske bara är en spegelbild.