Solen lyste in i hallen när jag klev ut. Det var en höstdag. Jag hade mina finaste skor – det var torrt i markerna – det hade inte regnat på länge.
De flesta av träden var nu cirklar, det var iallafall en form man kände igen – igår så var det mer suddiga, jag kände dock igen dem. De hade även slutat tala – det var skönt, tankarna räcker för det mesta. Eller grannens prat. Han förstår man iallafall även om det är banalt.
Jag vinkar till trädgården. Genom allt så är vi ju ända de godaste av vänner.
Att handla kan vara ett problem om man inte vet vad man ska ha. Jag slipper helst bli paralyserad vid frysdisken. Det är en hummande som jag gillar – en ton på 50 svängningar per sekund. Övertonerna sjunger i harmoni och disharmoni, Jag sjunger med den. Fastnade.
Men idag vet jag. En bekant pratar med en annan person. De pratar på ett annat språk och hennes ansikte tar en annan form – en mörk form. Jag får komma ihåg att det är samma objekt som jag minns tala mitt språk. Då återfanns hennes ansikte. När återkopplingen fungerar så ser jag bättre. Min skepnad är ibland klarare.
Idag vet jag hur jag ser ut. Det fanns en tid. Tid? När jag inte visste det. Nu ser jag spegeln. Åh, vilka klara dagar jag har. Då lyser träden i grönt, deras kvistar och blad byggs så vackert.
Sprickor kan vara min fiende – min fascination av dem tar aldrig slut.
Just ja. Jag skulle handla, Jag vet. Jag köper min middag och går hem. Jag gick hem.
När känslorna kopplar i fältet så svarar min kropp. Många tror de har kroppar. Det är ok. Hur skulle de annars förstå att de finns. Så många nya känslor – när de tittar på mig så ser jag nu deras lust och min kropp svarar. Det var så instängt förut.
Jag ser ett hårstrå på sängen. Det är nog mitt. Det blir till spindelben. Roligt. Jag tittar på hur de rör sig. Jag borde titta bort – men är fascinerad hur de till och med rör sig. För jag vet ju att det inte rör sig men de rör sig. Om jag blundar och byter position på huvudet så blir det bara ett hårstrå igen.
Jag ser några människor göra något. Jag kommer inte ihåg vad det var. Det var nog inte viktigt – det kanske var viktigt. Men metatanken kring dem har jag kommit ihåg.
Man får inte vara lat när man tittar på ett beteende. Så enkelt att det man sett då tros bli förstått. Jag äter för mycket mat för inte behöva bli lat. Titta igen. Oförstå. Förstå.
Oförståndet är det största.
Att förstå grumlar mina ögon och så kommer fel känslor för det liksom letar sig ner i en arkitektur, en avgrund. Jag ska förstå den. För jag känner den. Men det är liksom andra färger jag aldrig sett förut på dem. Och formerna så svåra att fånga, men det går (det görs) ibland när tiden(uppfattning) går långsammare.
När hände det här?
I vattnet tog jag Guds hand. Då kunde jag navigera. För Gud dömde inte så jag kunde se mitt hus – alla rum samtidigt.
Jaget sprack. Det var så ensamt när det inte hade något. Ett litet frö – och när det inte tyngdes av annan energi så var det det minsta jag någonsin sett. När jaget funderade på jaget så sprack det – och universum var där i obalans. Det var ordet. Jag är ingen mördare, jag har stulit. Jag ska sluta stjäla.
Jag finns inte längre.
Det blev klarare. Jag klappar soffans tyg. Jag vet inte längre. Jag vet inte längre. Jag vet inte längre. Jag vet. Jag lagar min middag. En vän är på besök, Så enkelt det är. Systemen pratar, ommoduleras. Jag. Du. Jag. Jag. Du.
Jag andas. In. Ut.
Vem pratar jag med?
så skönt.
Jag diskar innan läggdags. Imorgon ska jag köpa en höst-jacka.