Så det inre fokuset, t.ex på kroppens signaler och hur man styr sig i rummet, expanderar utåt. Den gamla flockens signal att känna alla.
Fokuset på den egna kroppen känns som den släpper, men den integreras med den totala upplevelsen (den totala qualia), du spricker upp men förlorar inget.
I kontext med omvärlden så styr du kroppen, det kontrollerade behöver inte kämpas mot.
Precis som du simmar – vattnet svara mot din kropp. De människor du har runt omkring dig svarar mot dig. Ett system.
Så det kan finnas tankefällor i monadens struktur, i icke-dualismen. Det är svårt att sätta ord på – men du har ansvar för den monad som är din upplevelse, din projektion. Och det du ger, ger ett svar.
Bry dig om andra; ja och nej – bry dig om din relation till det andra. Du är relationen. Upplevelsen av dig själv. Ditt universum.
Fröt till qualiats expansion
Ett litet frö. En form. En bordskant. Några få neuroner, exploderar ut till ett tillstånd av kroppsignaler, routing, signalämnen. Något litet skapar något stort.
Se här, vad betyder detta? &&&&*****&&&&
Några ampersander och några asterisker. Ger det en form?
Men ordet “form” ger en form och förståelse. Det är inom och bortom Wittgensteins ordlek. Det är först när vi ramar in det till något förståeligt och kommunicerbart vi hamnar i leken.