Jag mötte henne vid den yttre muren,
där grönskan klädde
vi hörde de andras sorl, musik och skratt från stentunet
Du har inte kniven med mig, sa jag förvånad
Hon lyfte fållen på sin tunna klädsel
och log
för där, insydda med söm,
vilade som vanligt
sylvassa blad.
Vi gick längre in i citadellet,
ett öppet torn
och på dess botten den svartaste vatten
kringgärdad av mörk strand
mellan mur och tjärn
mellan knotiga rötter
där fjärran träd drack
Där la vi oss
hennes kläder öppnade sig
och min hand mötte kvinnan
och henne händer mötte mig
hon besteg mig,
överraskad kände jag min hårdhet
diformien uppgår monaden
det tvåformiga blir ett
vi förenades och och blev ett
Nakna ben mötte brynet
och i vattnet
dy steg upp
omgärdade mina fötter
som blöta insekter, levande sand
det nedbrutna, det ruttna
det förskämda
Distraherad, vi omfamnades.
Dagen efter var vattnet övertäckt,
ett provisoriskt golv byggd av många händer
arbetare med orientaliska ansikten,
i värjande hazmat
Men alltjämt ligger vattnet där
och jag druckit det
jag besökt det.
minnet är kvar att jag rört vid det förbjudna
sammanbunden
genombruten
klarare
omtumlad
men ändå älskad