Magen smälter maten, och kroppen växer.
Och människan organ för att smälta verklighetens intryck, sinnet, tyckte sig vara det största och enda. Det är jag som leder in maten in i kroppen, sa sinnet som trodde sig vara något specifikt, inte enbart förlängning av magen.
För den bedömda saker, värderade dem och satte namn på dem. Och när den bedömde rätt, så kunde en arm lyftas och ett ben ta ett steg fram. GUD, så sinnrikt, sa sinnet – rikt av sig självt. Sinnet, en tentakel för att greppa, ett integrerat organ för att dansa och tala.
Och i spegeln var bedömaren så vacker, att den krönte sig kung över sig själv och allt, BEDÖMAREN, HOMO SAPIENS, skapad i avbild av den största guden, den största bedömaren av världen.
Ty, bedömaren sa sig nu vara kroppens gud. Intagaren, den inverterade analen. Allt annat är smutsigt, jag måste i sanning vara helig, sa medvetandet för den fanns sig så vacker i sin egna spegel. “I medvetandet finns vi, vi finns i Guds medvetande, för han var vår fader”. För så långt sträckte sig bedömaren när den hittade konceptet Fader i sitt plockskafferi av prylar och ting.
Ett utfall, inget utfall, två utfall, ett statiskt värderat utfall. Samma mekanik, men med större entropi. Vilken oöverskådlig soppa, sa sinnet – det är ogreppbart med båd’ sinne och händer! Vad är det som händer!
Men av samma falskhet dömer denna text medvetandet. I uppdelning värderar vi. Ack, så falskt allt faller.