Jag ser en kopp på bordet. Det är en staty i tiden, en gestalt som finns just där. Den återkopplar med verkligheten i sig själv och ser lika ut. Samma. Jag vrider på koppen och det är en fysiskt gestalt.
Analogi med det inre seendet: Jag ser koppen men jag kan även i det inre seendet se koppar som liknar denna kopp. Som ett samtidigt seende av överlagring. I fokus ser jag de koppar jag behöver att se för att skapa ett sammanhang och för att förstå mitt intryck. Alltså det inre seendet är en del/spegel av kognitionen. Vi känner igen, “ser” något, associerar vidare, sammankopplar, processar något.
Fastna inte i berättelsen nedan utan tänk på de tre objekten som egenligt bara är perspektiv av samma objekt. Det är mitt minne och erfarenheten av mannen som är viktigt inte själva innehållet.
Mannen är ibland inte på jobbet. Han brukar kommunicera via text att det är något med frun, hunden eller dottern. Exempel: "Jag var inte med på morgonmötet, jag skyller på min fru då vi åt frukost på kafé :) ".
Mannens försök att vara rolig och skylla på frun blev nu ett inre objekt i mig. Liksom en kopp. Runt det inre objektet så uppkom runtomkring denna skyllandekopp även det historiska skyllandet på hunden eller dottern. Jag blev påmind av vad han brukar skylla på och jag såg inte bara skyllandet på frun, utan samtidigt även skyllandet på hunden eller dottern. Jag blev påmind av det som var samman(kopp)lat.
Så jag såg inte bara en kopp, utan 3 koppar. Som en chimär gestalt ser jag det inre objektet. Det är objekt som är sammankopplat med olika styrkor. Javisst, vi kan använda oss andra metaforer såsom “association” eller förklara det med Hebbs teori1 – parafraserat: “vad som uppkommer samtidigt kopplas samman”.
För att citera Donald Olding Hebb:
“Den generella idén är gammal, att vilka två celler eller system av celler som är återkommande aktiva vid samma tidpunkt tenderar att associeras, så att aktiviteten i en underlättar aktiviteten hos de andra.”
Men att använd bilden(!) att använda sig av synen är ett uråldigt sätt att förstå sin kognition. Det var urinsikten av det tredje ögat, den inre synen – det som sprituellt har blivit inknuten i myt och förvirring. I det enklaste så kan den lärde ha, i hög metakognition, beskrivit något mekanisk i sitt medvetande.
Källor: