En surfare fånger rätt våg för att kunna rida på vattnet.
Surfaren kan vara mer eller mindre bra på att surfa. Den kan ha rätt kroppsliga förutsättningar för att klara av att surfa på vågorna. En god surfare kan hitta vägen i havet och glädjen i utövandet och komma upp på rätt våg även när den fallit ner i vattnet.
Och här en analogi:
Vår kropp är gjord för att surfa på verkligheten. Vår kropp – surfbrädan och surfaren. Händelser kommer som vågor och vår kropp kan vid tid ligga i rätt våg. Hur vi hanterar vågorna/händelserna är hur vi upplever livet. Och vi kan lära oss bli bättre att hantera händelserna. De gör vi genom att leva och genom att leva i självreflektion. Där reflektionen behövs för att lära blir sedan intuitionen förlöst från tanken.
Vi är vågen i vågen; i havet.
Och i nuet kan vi så fröt för en ny våg. Det är nuet som är fröt till allt som händer i nuet. Ett barn eller en sommarskörd av vete. Och vi kan planera för det, men vi vet aldrig om det kommer hända. Fastna inte i planerna, för de ligger i något större – verkligheten.
Vi kan skapa system av händelser där mönstret upprepas genom rummet och tiden, där kan vi uppleva något stabilt – genom musikens transformerade vågform, eller dataspelets förutbestämda våg av fiender.
Vi upprätthåller mönster, tar ner universums kompexitet så vi förstår.
Och varje natt får vi komma till en strand och kliva av surbrädan i drömlös sömn. Där ligger vi på vågen av universum.
Och till sist kommer vi till den stora stranden, en upplösning där vår kropp får surfa vidare, tidlöst i evigheten.