Icke-nuhets tomhet. Minne och prognos – kontra det upplevda.
Det ihågkomna och det gissade.
I nuet vi observerar det som rör sig. Vi hör ljudet.
Orden är en symbolisk tolkning av ljudets form. Tolkningen kan fela. Men upplevelsen är upplevelsen. Så olika saker vi upplever. Men vi kan även sätta allt på ett ark, en dimension av upplevelse. Ett och många.
Förutom nuets inbyggda ålderdomliga projektion av verkligheten så behöver inte tanken döma.
Jag behöver inte lägga tankemöda på en person som passerar mig.
Tanken – gift med illusionen.
Modellen av ditt inre. Det spänner och knakar.
Verkligheten är facit. Det som möter. Det är inte minnena och det ihågkomna som möter verkligheten. Det är verkligheten (du) som möter verkligheten.
Saka vad du tycker om något. Saka vad du tycker om någon. Saka vad du tror någon tycker om dig.
Så stå i pivotpunkten av nuet. Härifrån kan du göra vad som helst. Öppna burens dörr.
Du kan tänka, ha föreställningar, tala, men glöm inte bort handlingen.
Om du med handling går mot vad du inte vill göra, inte vill tänka, inte vågar så kommer du att bryta.
Minnenas kollaps.
Så kommer kollapsen och minnena är inte längre rädda för varandra. Sammanknytandet och öppnandet. Det mest skamfyllda minnet kan bli omhuldat av det vackraste minnets soldag. Välkommen. Kan vi umgås? Ja.
Äktenskapets början kollapsar in i slutet i tillåtande samklang.
De vaga förvirrradde ihågkomsterna ingår i det klarare.
Vad är minnena? Vad är det inlärda? Beslutsunderlaget. Vad är beslutet innan handlingen? Sätt inte minnena på piedistal. Det är bara hur du ska dra ihop din påse tills en handling eller förändra tanken innan handling/icke-handling i reflektion.
Minnets topologi vattnas på ett nytt sätt. Skräckens dalar reser sig och försvinner, tornen rasar. Och ett nytt landskap skapas.