Jag andas världen, den världen jag är en del av. Jag andas in den. Jag är kroppen, jag är inte kroppen. Jag är inte luften, jag är luften.
Genom tiden mitt medvetandet antänt som en stjärna i materian. Genom tiden har attributen skapat oss och vi har skapat attributen.
Jag andas luften. Den är lika mycket jag som av det som är jag och inte jag. Vi äger allt, vi äger inget. Vi är allt, vi är inget – ty bägge tillståndet refererar till något uppdelat.
Tänk på det självreferentiella. För i processen av persistering och reproduktion är kroppen en produkt av det. Din kropp är inte annan materia än resten av universum.
Du har bara ett jag som kan peka på din klump av materia och energi och säga. Detta är jag. Jag. Och med samma finger peka på någon annan eller något annat och uttala deras/dess namn.