Vad ser du?
Hur ser du?
Hur bryter du?
Hur modulerar du?
Håller du? Tappar du?
Du ligger i spåret. Men finns spåret?
Spåret manifesteras som något känt och du försöker följa det.
De mest välkända spåren går att följa för det är prognoser som blivit persisterade i tiden. Och andra personer följer med spåren i ett stort narrativ. Vi kravlar i botten av djupa memetiska dalgångar och ser inte horisenten.
Narrativ och arketyper.
De finns i oss. Det finns i kulturen. Men verkligheten är större än så.
Det moduleras och syntetiseras.
När något provas blir det motstånd.
Eller så exploderar det i stor resonans. Eller bägge. Eller inget.
Du har egna mönster. Monster, änglar och det banala. Som konceptet “stol” eller något helt annat som du uppfattar.
Vilken uppfattningar har du? Och vilka uppfattningar/mönster är så obändliga så att du själv är vägen för dig själv?
Vilken uppfattning har du av dig själv?
Kanska ska sluta bry dig om att definera dig själv. Släpp dig själv som duvan mot himlen. Andas.
Vi målar med de färger vi har i vår låda. Och färgerna flyter ihop, skapar gestalter i vår natur. I nuet får vi en bild, en karta, hur dåtiden sitter ihop med framtiden. En karta. En karta men ej sanningen. För kartan är inte ett blad på navigeringsbordet utan oändliga genomskinliga blad av alla permutationer av framtid och tolkingar av ihågkommen dåtid.
Utan karta skulle vi stå där blinkandes utan förståelse. Men förstå att det är din egna karta.