Vi känner igen saker hela tiden. Vi känner igen mönster, objekt, processer. I vårt sinne uppkommer sådant som är viktigt för oss. Det är ett konstant flöde. Det är vi som skapar meningen i den dimma som vi traverserar.
Vad är känslan av synkroniset eller den falska likställelsen? Det finns grader i allt eftersom vår tillvaro måste skapas genom att vi känner igen den externa världen. Och dessa externa intryck använder vi för att återskapa representation i den inre världen. Och det gör vi genom det mest basala metaforen vi har – vår kropp.
I vår stokastiska tillvaro kan vi känna synkronicitet som har helt slumpmässiga eller andra orsaker. Den fenomenologiska tillvaron (våra intryck) känns igen och filtrerar i vårt inre beroende på vad vi nu är intresserad av. Det vi söker efter finner vi. Och och vi är känsliga för förrvirring kan det skapa en skev form och återkopplingen blir ännu skevare. Linsen blir böjd.