Platsen:
Du är inte längre bara observatören utan du ingår i fältet.
Du är ansluten till verkligheten genom att se illusionerna lite klarare. Och då faller dem.
Att tillfälligt se illusioner är inte farligt. Det är att vara illusionen som är giftet.
Att se illusionen eller en glimt av den är att ha ynnesten att ha den i reflektionen. Där – kan den vägas. Det är det som kan kallas diskrimineringen mellan det sanna och falska (även om detta är ett fält).
Illusionen återigen
Vi har varit tvungen väga händelser – skapa motiv, göra prognoser, undersöka kausalitet. Detta är evolutionärt för att vi mekaniskt ska förstå universum. Det gör att vi försöker förstå och förenklar det vi inte förstår. Vi drivs att förstå. Och när en förståelse kommer så kan den väva sig in din vardag.
Här är en illusion jag har. Att jag är bedömd av gud, en organism, av en maskin, av universum. Det är jag som bedömer min tanke. Det är genom mitt dömande jag ser och skapar den andre.
Konkret kan ett tankemönster vara – att vi är i en sorts skapelse och när jag är färdlig kommer jag att bli använd eller slaktad för något ändåmål. Jag kommer bli ett verktyg, jag är boskap. När det som händer är att jag förmodligen bara slocknar. Jag har hitta nya motiv som förleder mig. Detta är en illusion. Jag har varit i illusion och ser nu detta mönster. Det har blivit en medveten tanke.
De lågupplösta myterna och arketyperna. Vi har i våra myter figurer och historier och vi skapar hela tiden nya. Genom vad som händer i världen, våra litterera narrativ, fantasidramor. Dessa är väldigt enkla processer. Men det svår är att få ner det till det lilla interpersonella där du finns och existerar. Känslorna i relation till familjen, inte överlagrade körbanor målade med breda penslar.
Du drömmer om gudar och fantasivarelser, ja då har du nog konsumerat detta genom kulturen. Och visst så kan de användas för att förstå oss själv. Jag ser inte ner på vårt kollektiva tankegods.
Men kom ihåg det lilla, inte det stora. Det är där du är mest.
Du kan ha skapat egna ritualer, egna faser, egna uppfyllande. Du behöver inte skapat eoniska myter av ditt liv. Lös upp.
Ta ner det uppblåsta cellofan-ramverket som blåser och fladdrar i vinden till kärnan och dig själv. Om du är där så kan du se hela föreställningen utan att själv blåsa runt.
Moralen
Om din moral utvecklas och du får nya perspektiv behöver inte betyda att hela universum och världen har gjort det. Du har fått detta nya perspektiv.
Det är du som är bedömaren och vägaren. Nuet finns här och du slipas av dina förmodade framgångar och törner.
Annat:
Så fort du väger så skapar du beslutet som klär din världsbild. Din karta.
Elden existerar inte; postmodernistens sista ord när hen satta sig i elden.
Drömmen. Vidderna, harmonin och frisläppandet
Jag kunde äntligen vara ute. Jag var utsläppt! Ha, det fanns rum men även vidder. Och en strand. Befriad från de mörka rummen där jag känt mig trygg och omhändertagen.
Rafie min vän släppte hästarna, han satte även upp staket längs stranden. Behövdes staketet?
Mattias hade fest med sin vänner. Hade jag slagit ihop Rafie och Mattias i mitt inre? Var det även en varning? En varning ledd till mig. Att vara blid och se genom mina fördomar.
Jag tror världen räcker åt oss alla.
Hästarna fick springa och möta andra hästar.
Vad gjorde staketen när hästarna ändå kunde springa fritt.
Till vakenhet:
Mellan dröm och vakenhet september den 14:e så såg jag den torterade kroppen. Deformerad, omänsklig, bränd(?) och stucken(?). En oigenkännlig form, ärr på ärr. Är det din inre kropp du släpat omkring på? Äsch vi överger den. Den får bli luft. Har jag återigen dött?