Kom ihåg att detta är bara analogier. För hur kan vår förståelse möta den verklighet vi lever i? Det känns rekursivt, bortom ett bortom ett bortom. Men här är lite bilder och metaforer för att kunna illustrera processer i medvetandet och vår uppfattning av världen.
Musiken är ett konstverk över tid. Processen. arkitekturen, harmonin.
Ett konsthantverk kan vara en målning – ett statiskt objekt; medans musik kan moduleras friare än statiskt materia. Så det kan illustrera mer friare processer. Friare processer och de som avbildar mer bekanta processer.
Fältet igen. Det är en bild, en analogi. En metaforisk resa. Det är Så Som. Inte som. Häng med.
Objektet och harmonin.
Det fysiska och neurala är grundberget för att bygga medvetandet. Men ovanpå detta finns ett subtilt nät av mellanlager – fältet där representationer formas, byggs om, och moduleras. Här skapas det vi kallar medvetande, i dynamiska processer som liknar gravitation och attraktion i ett komplext fält av flerkroppsattraktion/repellering snarare än linjär kausalitet.
Tänk på en resa. När vi interagerar med världen eller med oss själva, kan vi behöva skapa ett “objekt” – en idé, en tanke, eller en fantasi – för att initiera en rörelse. Detta objekt fungerar som en planet som drar oss in i sin gravitationsbana, som ett rymdskepp som tar fart genom en slingshot-effekt. Objektet skapar ett fält av möjligheter snarare än en enkel linjär A→B-process. Det är här vi upptäcker att medvetandet inte bara handlar om orsak och verkan, utan om potentialer som väntar på att realiseras.
Så hur skapar vi harmoni i vårt medvetande om underliggande och medvetna processer är “fel”, osanna eller ej viktiga. Det kan bli en dämpning i detta dynamiska system eller tvärtom om man inte har tillräckligt med dämpning så kan energin flöda utan tillräckligt med reglering (jmfr bipolär sjukdom).
Regleringens arkitektur. Det ökande och dämpande. Det stimulerande och det dämpande.
Känslorna som fält. Låt känslorna vara den mörka materian/energin. Det reglerar topologin och hur vi förhåller oss till objekten.
Föreställ dig ett kassettband där du spelar in tankar och signaler från fältet av intryck(externa eller interna). Varje inspelning förstärker det som redan finns i dig, men också transformeras genom att kopplas till det du redan vet. Det böjer dessa relationer. Känslorna reglerar topologin hur vi ska förhålla oss till multidimensionella rymd (Ja! Hur många dimensioner har ett neuralt nätverk och fins det en operativ avbildningsfunktion i färre dimensioner). Dessa mönster bildar en ständigt föränderlig karta över vår representation av världen.
Representationslagret i medvetandet kan betraktas som en signal—en dynamisk, multidimensionell struktur som integrerar och processar information. Detta lager fungerar som en karta över upplevelser, tankar och perceptioner, och det är härigenom vi relaterar till det bekanta och det okända. Drömtillståndet, som ett skiftat modus av medvetandet, ger en alternativ version av denna signal. I detta tillstånd suddas gränserna mellan verklighet och fantasi ut, och representationslagret agerar som en plats för fria associationer och omedvetna processer.
Tingskaparen tolkar hyperkopplad energi och sätter t.ex. en symbolisk förståelse eller medvetande om mönstret.
Den psykoaktiva drogen kan modifiera frekvensen av fältet—det fält som kan tänkas som en oscillatorisk bas för medvetandet. Genom att påverka upptagandet av fältet och dess sidband kan drogen skapa nya mönster och kopplingar. Ett sprucket fält uppstår när signalens integritet bryts, och detta kan resultera i ett kaotiskt tillstånd som kan leda till hallucination och fraktala mönster. Dessa fraktaler kan i fältet vara självstimulerade/återkopplande strukturer, I detta sammanhang blir icke-anslutandet och anslutandet centrala koncept: de beskriver hur signalen kan brytas eller harmoniseras med den övergripande strukturen. Den harmoni och synk vi har med vårt egna medvetande och det vi upplever av världen är bruten.
Osynk kan ge disharmoni och fragmentering, medan synk innebär koherens och balans. Men detta är nog en falsk disjunktion, en för skarp dikotomi. Genom sampling och det samplande strukturerna, kan medvetandet uppfatta och analysera sin egen signal. Sampling, i teknisk bemärkelse, är processen att extrahera diskreta datapunkter från en kontinuerlig signal. Detta leder oss till Nyquists teorem, som stipulerar att en signal måste samplas vid minst dubbla sin högsta frekvens för att kunna återges utan informationsförlust. I medvetandet kan detta tolkas som behovet av tillräcklig mängd data för att skapa en fullständig representation av verkligheten.
I ett fält av flödande information går denna information i resonans med persisterad information och något “känns igen” och kan leda vidare till förståelse/handling. Vi kan se att vi har kollapsat fältet till något partikulärt.