Om associationerna, det ickegrundade i verkligheten, och känslopotentialerna som laddas och urladdas under tiden.
En tanke föds i medvetandet som en viskning, svag och undflyende. Den är inte mer än en skiftning i det mentala landskapet, men dess närvaro gör sig gällande. Är den sann? Är den viktig? Eller är den bara en skugga av något annat, något större, som dröjer i medvetandets periferi? Tanken viskar, och i dess viskningar finns nycklar till associationer som ännu inte existerar.
Tankar är märkliga varelser. De färdas genom det inre som i ett tyst spel av visklekar, från det ena mentala rum till det andra. I varje överlämning förändras de, förvrids och smälter samman med nya fragment. Den första idén—kanske bara en känsla, en bild eller ett ord—utvecklas, kopplas, förädlas eller fördärvas. En tanke föder nästa, och snart har något vagt antagit en form.
Men formen är inte sanning. Formen är ett eko av associationer, som en bild reflekterad i en vattenyta där vågorna förvränger och bryter linjerna. Fantasin är fantastisk just därför att den inte är bunden till verkligheten. Den befriar oss från logikens bojor och låter oss färdas i det oändliga, där skogarna är djupare och bergen högre än de någonsin skulle kunna vara i den verkliga världen. Där kan vi låta känslopotentialer löpa amok och skapa världar där det osannolika är möjligt och det omöjliga självklart.
Men just därför är det farligt att blanda samman fantasin med verkligheten. Det är ett vackert gränsland vi rör oss i, men utan gränser riskerar vi att gå vilse. Den inre viskleken, obehindrad och fri, kan bli en snårig stig som leder oss bort från verkligheten—ut i de mörka skogarna där varje träd är en förvrängning av en känsla, varje skugga en förstorad rädsla.
När känslorna tar över kan rationaliteten förloras. Och den bojan som håller ner idén till det materiella har försvunnit. En fri tanke är stor. Men den förklarar kanske verkligheten. Är den sann när den behöver vara nära sanningen, är den viktigt när du behöver göra det som är viktigt?
Så se upp. När associationerna växer till skogar i ditt inre är det lätt att förlora orienteringen. Fantasin kan vara en flykt, men den måste återvända hem. Det är där, i mötet mellan det skapade och det verkliga, som något genuint kan uppstå. Där tankarna inte bara är viskningar utan också röster som vågar tala sanning.
Så var den som söker sanning och förstå att den är ouppnålig.
Så var den som gör det som är viktigt och förstå att det är resa där du måste tillåta dig glädje och där ibland det oviktiga är viktigt.