Ihågkomsten av drömmen
Så jag steg in i 30-tals-huset och mötte där en trapp upplyst av gult ljus. En halvtrappa upp, en avsats innan nästa trappa kommer en äldre dam, hon tittar på mig, jag känner att jag inte har något där att göra men låtsas som att jag kanske besöker någon eller bor där och går vidare utan att avslöja en min.
Jag går uppför ännu en trappa och kommer till ytterligare en våning och där går plötsligt trappan neråt som jag sett i ett märkligt byggt hotell i London.
Jag går nerför trappen och kommer till en dal med ljus himmel såsom en jämn hinna av moln som gjorde solen skina som genom glas. Omsluten av berg och ett stort träningsfält låg en avlång byggnad som bokstaven L, med öppen sida mot fältet.
Det är en dansskola. Jag förstod detta. Och där vill jag lära mig att dansa. Långt borta på det öppna fältet med grus och kortklippt gräs under en mild sol, ett väder som inte sticker ut, såg jag några människor samlade. De såg ut att konferera. Planera. Det fanns en öppenhet och jag vill ansluta mig till dem. Tillhöra.
Jag var plötsligt i huset, det kändes provisoriskt byggt men ändå beständigt. Som ett hus byggt i länder med monsun. En pojke ledde mig framåt i byggnad mot den andra sidan. Det jämna ljuset spred sig in i huset genom den öppna sidan. Vi gick upp för en liten trapp. Pojken kallade mig pappa. Och jag kände mig inte dömd av honom utan där fanns en kärlek, en trygghet som inte behövde vägas, recenseras eller kritiseras. En pojkes trygghet till sin far.
I drömmen rationaliserade jag varför pojken sa “pappa” till mig. Att alla män var såsom pappa till honom. En reflektion i drömmen som jag tyckte var för rationell. Kunde jag inte bara känna känslan?
Nästa scen jag kommer ihåg står jag framför kanske 30 personer. De sitter på en bänk i en sal i huset. Det finns något bistert över dem. En röst, jag tror det är en rundlagd mans ansikte som talar: “Din kropp är inte intressant – du är inte antagen”.
Jag blir bestört. Och arg. Jag tittar på människorna. De är i alla former, smala, några rundlagda ansikten, med alldagligt utseende. Jag säger. “Hur ser ni ut själva då?” – arg.
Och där vaknar jag.
Analys och tankar
Jag hade i dagarna tänkt på att vi blir ständigt bedömda av andra. Och att vi dömer andra. Andras kroppar, andras hälsa, andras kläder och utseende.
Jag tänkte att om det nu händer så måste jag vara på min bästa sida jämt. För man är ständigt bedömd och varför inte beta sig och klä sig på bästa sätt jämt. Det kändes som jag återigen ställde ett för stort krav på mig själv?
Så i drömmen. Några bedömningsögonblick och kanske bedömningsarketyper i min interna metabedömare.
Den äldre kvinnan i trappen: Hon kändes som en väktare. Jag tänkte hon bedömde om jag tillhörde.
Pojken som kallade mig pappa. Där kände jag mig odömd. Men jag dömde pojken som ung och förvirrad.
Den refuserande samlingen i danssalen. Där fanns ett kollektiv uttalande och dömande från de vuxna. Den olika samlingen av människor: “Din kropp är inte ok, den är inte intressant och du är inte antagen till skolan”.
Den största slutsatsen. I drömmen är det jag som dömer mig själv. Det är min kropp, min hjärna, mitt kött som skapar denna drömmen. Och det är JAG som är alla aspekter. Och denna bedömning gör vi STÄNDIGT i vår vardag. Vad tycker mannen och kvinnan på fiket om mig? Och gud ja, jag observerar och uppfostrar. För om du bedömer något som du inte tycker om så återkopplar du, subtilt och mer konkret. Jag härmar hennes röst. Det är väldigt svaga toner. Hör du? Men var snällare.
Konkret: När vi rör oss i vardagen och hur vi styr vår organism, beteende och känsla så tar hänsyn till andra människor.
Hur uppfattar vi då andra människor? Genom kunskap om dem i oss själva. Så när vi känner oss dömda av andra så är det genom oss själv. Och på ett fik där människor sitter så har vi enskilda personer och ett fält av beteende som vi stämmer oss efter och levererar oss själva i.
Hypotes: I drömmen fick jag ihopkoppla bedömaren, känna bedömaren på samma sätt som i vardagen, fast endast i drömmen. Bevakad, älskad, refuserad.
Den lins i dig, med många ögon och många åsikter är din att modulera – att äga.
I ditt universum är det du som är bedömaren och kritikern, men låt återkopplingen var mjukare och med mer kärlek. För du bedömer dig själv med en helt annan horisont än vad du bedömer andra, för du har kännedom om allt du känner till OM DIG SJÄLV. Självdömandet kan då bli hårt och den interna kunskapen du har om dig själv kan spilla ut hur andra dömer dig.
Jag ska även inte döma andra lika hårt som jag dömer mig. Inte driva andra lika hårt som jag driver mig. Inte missförstå andras kunskaper som jag missförstår mina egna. För fältet i mig är lite ostämt. Men när jag hittat formen, en karta, en ingång så ser jag nu NÄR. Glimtar av när det händer i mitt inre. En känsla. Genom reflektion och känsla så får jag stämma om. Till ett varmare fält, inte lika kontrollerande och pådrivande.