Vi rör oss ofta i världen med en karta som är lite grovkornig. Vi pekar ut orsaker, sätter rubriker, och hittar någon eller något att hålla ansvarigt. Det blir tydligt. Enkelt. “Det var därför.” “Det var hon.” “Det var då.”
Men kanske är det inte så enkelt.
Kanske är det snarare en hel miljö, ett sammanhang, som har format beteendet — en kulturell osmos vi knappt ser. Men så står vi där och pekar, för det ger en viss lättnad. En känsla av kontroll. Som att hjärnan säger: “Bra, nu har vi hittat orsaken.”
Det kan bli en felrouting.
När vi förenklar ner till en symbol eller en händelse riskerar vi att missa hela fältet av det som verkligen formar oss. Det som egentligen pågår. Formen — den vi ser och fastnar i — kan vara summan av all bias som just då färgar vår attityd. Och när vi fäster blicken vid en symbol, krymper vi perspektivet.
För hur ska vi förstå något som är större än vad vi ser, om vi stirrar på en enda detalj?
Att ha en bias, en attityd, innebär ofta att vi inte längre kan se hela bilden. Vi vill ha en förklaring, en händelse, en person att peka på. Vi gör den till rubrik. Och där stannar vi: “Det var hon.” “Det var den gången.”
Men det kanske inte var hon eller den gången. Det var kanske miljön. Osmosen. Kontexten. En långsam mättnad av intryck, värderingar, upplevelser.
Så hur förändrar man sig då? Hur förändrar man sin attityd?
Inte genom att rikta en anti-attityd mot rubriken. Inte genom att jaga en syndabock.
Förändring sker när vi — i nuet — börjar se över vår egen attityd. Vad är det i mig som reagerar? Vad är det jag värderar, just nu? Om vi bara pekar ut en syndabock riskerar vi att fastna där. Och vi skapar ett skevt affektivt fält mot det vi tror är orsaken.
Även: Vi glömmer lätt att kroppen — formad av både evolution och kultur — bär på kunskap. Och det är så lätt att vända den kunskapen inåt: “Det är mitt fel.” “Det är jag.”
Men ibland är det inte “jag”. Och det är sällan bara “hon” eller “han”, “den” eller “det”.
Att utse en syndabock är också en form av affektiv genväg. Vi orkar inte bära komplexiteten — så vi pekar. Vi gör som i gamla berättelser, som på Jom Kippur, där en bock fick bära allas synder ut i öknen.
Exempel:
- Den där gången du exploderar över en liten kommentar. Och du tänker: “Det var den där dumma kommentaren.” Men egentligen bar du på en hel veckas frustration. Kommentaren var bara droppen.
- Eller: “Min anorexi beror på min farmor. Hon sa att jag var tjock när jag var nio.” Men hur förändrar man något, om man bara stannar där? Förändring kräver att vi ser hur vår attityd ser ut nu, inte bara då.
- Och frågan: Hjälper det dig att peka ut en orsak — om du verkligen vill förändras? Vill du förändras? Exempel: En person säger att den vill träffa folk. Komma ut mer. Men en annan del vill egentligen bara vara hemma. Och kanske vill den egentligen inte förändras — inte än.