Vid min arm hade jag min kvinnliga sida, min anima. Så vacker hon är – min kvinnliga sida vid min sida. Kraftfull, stolt, tapper – sliten. I henne, alla speglar av allt kvinnligt jag mött i årtusenden.
Vi steg in i min forna drottnings hov, ett sorl, ett lugn. På ett golv av trä, ett gigantiska däck i flera plan fanns 70 personer. Upplyst, med varma färger, ej inrett av saker men med människor.
Min forna älskare mötte oss. I mötet en harmoni. Bakom henne var hennes manliga följeslagare, hennes animus. Det var en lång äldre man, mager med ett vass intelligent ansikte – hans ögon en undersökande distans.
Min anima mötte min forna trolovade med försiktighet. Var hon svartsjuk? Och hennes animus och jag – en reciprok försiktighet mannen i mellan.
En del hovet fanns bakom gigantiska väggar av någon sorts glas, stora välvda plan, ej instängt men partionerat. “De får hålla till där”, förklarade hovet drottning. Bakom glaset, en upprördhet som inte rörde resten av hallen där vi stod.
Det var som besöket var besöket i sig självt. Att bara få besöka, att få kliva in. Ett nytt rum, nya hallar. En avslappnad diplomati.
När vi steg upp mot min lägenhet märkta jag min animas tystnad. Och det på uppåtsluttande polerade träplanet utmattad, ramlade hon framåt och föll.
Och jag tog upp henne i min famn och världen försvann och jag kände bara hennes värme mot min kropp och jag visste att jag älskade henne – för där fanns ingen form, ingen förklaring, bara en känsla av närhet och värme.
Jag älskar ju dig, anima. Utan dig skulle jag inte var jag.
För du är ju jag. Och jag: förenad.
