Modern och sonen. Jag tror att det är fler i familjen, jag vet inte.
Jag står vid slutet av en mur.
Den tonåriga pojken sparkar till mitt ben bakifrån. Mitt ben viker sig och jag snubblar till men jag faller inte. Eller är det jag som sparkar?
Jag blir arg och följer efter dem. Jag vet inte. Ska jag straffa pojken? Ska jag straffa dem?
Jag följer efter dem. Jag är arg.
Jag ser dem stiga in i ett lägre bostadhus i 60-talsstil i vitt tegel med svarta fönsterramar.
Jag stiger in i entrén och går in i hissen efter dem. Jag ser inte dem, allt känns dimmigt – människorna i hissen är otydliga.
Nu känner att det är jag som sparkat pojken. Jag har glömt. Har jag vänt på subjekt och objekt. Är jag bägge?
Jag ber om förlåtelse, säger jag i hissen. Min ilska är borta. Det känns som ett beslut.
Hissen blir ett stort rum, och glider nu ut från huset över en mörk stad såsom en stor gondollift på kabel. Människoskuggorna försvinner.
Jag sitter på en bädd. Eller en bänk. På andra sidan i det inredda rummet sitter en man. Och en kvinna. De har mörkt hår. De umgås i harmoni. De är vackra. De har medelhavsdrag.
Minnena från drömmen dimmiga.
Vad har du tränat säger mannen.? Lite muay thai säger jag, gi och no-gi. Jag svarar vad jag tränat för kampsport.
Är det er godis frågar jag med handen på det söta. Ja, säger de. Och jag tar bort handen. De erbjuder inget. Och jag har inget tagit.
Vad har du tränat? Mannen säger något och jag det är jag som säger “krav maga? IDF?” Mannen nickar.
Mannen skriver något på ett papper och tar handen och skickar det mot mig, det känns som något ur en hongkongfilm när pappret fladdrar mot mitt ansikte. Som ett magiskt sigill. Detta händer snabbt och två gånger. Jag låter, och jag dansar orytmiskt, min kropp konvulserar och min kropp lägger sig i ett hörn.
Jag vet inte om det var performativt. Det är inte olustigt. Men okänt.