Flödande återkopplad signal ger stark resonans.
Den fullständiga resonansen mellan det inre och yttre.
Jag menar. Om du uppfattar något, om kroppen på något sätt blir påverkad så blir ju kroppen påverkad. Kroppen är i sig observationen.
Om jag är medvetslös och ramlar från sängen och tuppar av lite extra i 2 minuter innan jag vaknar så är min kropp påverkad. Kroppen är förändrad i potential, läge och kanske ett blåmärke.
Om det blåser på mina sommarben så kommer nu nervsystemet ge mig information. Detta lilla kommer ge stark resonans och i min fysik. Upplevelse och minne.
Jag är på skogsvandring i Norrland. Jag ser en björn. Denna björn väcker en massa aktivitet i mig.
Jag är på skogsvandring i Norrland och jag ser inte björnen bakom träden utan jag passerar. Inte mycket händer i det fallet för det var något som jag inte upplevde. Åh! Om du inte ser den passerade björnen existerar den då – och hur låter det när björnramen klappar? Jag skojar.
Det yttre är förbundet med mitt kropp och sinne.
Om signalen tolkas rätt och vi behandlar signalen korrekt så kommer vi närmare det vi upplever. Vi har kunskap om den natur som vi upplever.
Det finns en rimlighet hur vi upplever det vi konsumerar och svarar.
Så när vi börjar förstå hur sinnet skapar uppdelning av ting och vad vi tycker om tingen (förhåller oss/gilla/ogilla) kan vi börja se hur vårt fält av uppfattning moduleras.
Min egna övning har varit att reversera min bias när det gäller relationen till personen, tinget, händelse. Du kan återkoppla då din bias är föränderlig. Då kan du ändra din uppfattning om dig själv och vad självet är anslutet till. Egomorfism?