Trottoaren är full av människor. Så många. De andra är i vägen. Det känns trångt, nästan frustrerande.
Men plötsligt inser man: Jag är ju också en av de andra. Jag är en del av vi.
Trottoaren tillhör inte bara mig. Den tillhör oss alla.
Och i det – att både ge plats och ta plats – finns något viktigt.
Det är barnets röst, den unga vuxna, den omogne som säger:
“Här går jag och alla andra är i vägen”
Men vi går här tillsammans. Vi delar utrymmet.
Så ge plats åt andra. Och ge plats åt dig själv.
För du har rätt att ta plats – precis som alla andra.
Det är det som är balansen.