När vi vaknar är vi medvetna om något. Kan vi peka på själva processen medvetenhet? Ja, det kan vi. Det är ju bara ett ord.
Jag kan dock inte peka på ett ting som heter medvetande, men jag kan peka på väckarklockan när jag vaknar. Men jag kan döpa min erfarenhet/min upplevelse av det jag observerar till t.ex. observatören.
Nåmenväl.
Korrektion av organismen
Hur görs korrektionen rent cybernetiskt i kroppen? När vi möter externa och interna signaler svarar kroppen. Kroppen reflekterar något. Det kan vara att vi ser en god bakelse, får en känsla i kroppen – eller varför inte när hela kroppen går in i en vägg.
Så när vi upplever något, uppkommer något. Detta är för att hantera oss i världen. Den materian som är vi möter något och svarar konstant.
Ibland kan en reflektion vara en känsla eller en tanke.
Den självreflektiva tanken: Jag är till exempel för mycket självreflektiv; hela tiden pratar det inre lite för mycket. Detta kan jag hitta genom att koppla ihop det med självreflektion. Jag vet att det som händer är en reflektion. Eftersom reflektion föder känslor och tankar kan detta vara felstämt eller för mycket. Då är det dags att modulera om den reflektiva processen.
Om du inser processen av upplevelser så ser du reflektionen. Reflektionen är kanske ett fel ordval, för med det menar jag allt du upplever – allt din kropp upplever. Att du tänker, känner. Allt din kropp svarar på i relation till omvärlden.
Jag har hittat “tankens rot” så många gånger, och när jag tappar bort roten försvinner kunskapen om hur jag kan modulera om tanken/handlinge/den psykiska energin. Det får dock inte bli för mycket reflektion på reflektionen i ett metakognitivt snurr.
Reflektionen kommer. Tankarna kommer. Känslorna kommer.
Och det finns kanske saker du vill förändra och se. Gör då det.
Vår kropp är gjord för att klara vår omvärld. Men vår omvärld fylls med nya saker, kunskap och information. Hur vi möter den världen – ja, det gör vi med vår kropp.
Även vår kropps upplevelse – och även upplevelsen av kroppen – finns i reflektionen. Vi kan ha dysmorfofobiska bilder av kroppen eller vårt inre. En lins som inte är klar och som är behäftad med föreställningar som är mindre optimala.
Så även om observatören inte är ett ting kan vi peka på och prata om det. Jag observerar. Jag finns till.
Och om vi delar in mer av vår upplevelse, så har vi en funktion där vi försöker upprätthålla individuell och kollektiv homeostas genom att automatiskt hantera något – eller styra det med en annan signal som kommer upp i DEN MEDVETNA REFLEKTIONEN som en tanke. Tanken korrigerar beteende och försöker hitta ett stabilt sätt för kroppen att överleva.
Vi kan bedöma det som kommer i observation – våra egna upplevelser (qualia).
Vissa tankar kommer att mynna ut i handling. Men betänk att handling med arm, hand, ben osv. är en process av modulering av den externa verkligheten – men din process av återkoppling i ditt inre är också en modulering av materia. En omstämning av din materia.
När uppfattningen om kroppen försvinner, inser du att vår uppfattning endast är en uppfattning – du är materia i materia, och gränsen är nödvändig för att du ska kunna försvara och relatera till din kropp.
Så se den spegel som är du och vad du upplever i spegeln. För när du inser att det som finns i spegeln är något du själv skapar upplevelsen av, då är det enklare att styra om energi och bias.
Är du medveten i djup sömn? Men du är medveten på ett sätt i dröm – och på ett annat sätt i vakenhet.
I drömmen kan vi modulera vårt inre utan att behöva vara tyngda av materien. Då kan vi arbeta med vår FÖRESTÄLLNING. För det är så vi upplever verkligheten – genom vår föreställning. Men det är bara en föreställning, en karta. För vårt embryo, och senare vår födda kropp, kan inte bära hela verkligheten – bara ett uns av hur vi navigerar verkligheten. Så i drömmen är vi frisläppta från verkligheten.
För det är inte verkligheten som är kartan. Vi går i illusion i olika grad. Förut hade vi illusionen om Gud – nu har den gudlöse en illusion om hur verkligheten är beskaffad. Ett good enough. Men precis som parlamentarisk demokrati är fantastisk, så är vetenskapsteorin fantastisk, för vi har börjat ompröva det vi vet. Jag har inte ännu förstått Karl Popper helt, men det vi vet måste vara falsifierbart. Det måste kunna testas för att kunna vara falskt.
För att kunna navigera verkligheten behöver vi en tillräckligt god approximation av den. Solen slutade ju inte gå ner när vi slutade tro på en solgud. Solen snurrade vidare när Newton visade på gravitationen, och den fortsatte snurra när nästa approximation kom – när Einstein presenterade relativitetsteorin. Sedan kommer något annat.