Uppställt vilken riktning du ska ta så finns det ett antal genetiska arketyper, det är följaren för din egna neurologi.
Så om där t.ex. finns fader, den andra, så måste anti-positionen på arketypen vara realiserad. Dvs för att inte stöta bort riktningen så behöver du acceptera alla sidor hos personen. Hur skulle du annars komma åt riktningstopologin för kroppsfältet? Om du pga en anti-position skjuter bort fältet så kan du inte få korrekt riktning och du kan inte stämma beteendet efter det målet.
Så t.ex. gud, Buddha, fader, moder, vän kan ha väldigt nära relation till din egna självbild. Och dessa arketyper är som dragdjur i ett hyperdimensionellt fält. Att du genom tiden stämmer ditt beteende för att uppnå det du tycker du vill uppnå.
I t.ex. faderkonstrukten kan gud eller buddha fastna. Och dessa konstrukter har konnotationer till beteende/bias.
Du kan även börja peka mot dessa konstrukter även om de är en del av dig. Det kan även vara korrigeraren i tiden – den som tänker och reflekterar efter handlingen. Och den kan vara bli någon annan, de andra, det ena, föräldern eller guden. Men det är din riktning – ingen annan.
Du har en bild, ett mål, sedan går du dit. Åh så skönt. Det är som modulerande scaffolding/byggnadsställningar för utvecklingen. Hur skulle du annars kunna lära dig? Bryta, positioner och navigera ditt fält av energiutbyte med miljön.
Guider och anti-guider.
Så i relation till dig själv och andra finns det vissa arketypiska kvantan. En fas av acceptans så blev alla personer runtomkring mig familj – ett steg närmare självrelationen. Eller icke-positionen. Så när du se en person så upplever du i dessa arketypiska kvantan och de kan var lågupplösta och kopplade mot ett affektivt fält som skapar ett automatiskt beteende/tanke/förhållande. De delas personerna upp i vad de betyder för din fortlevnad.