Mellan möten hittar jag en tid. En lucka. Jag kan skapa en symbol, en förklaring som pekar mot den tid jag har mellan möten.
Jag kan väga något som har något som avgränsning.
Det går att kvantifiera som vilket objekt som helst.
Mellan formerna finns en form.
Jag balanserar på tunnelbanan. Jag ser trycket, draget. Det är inte ett ting. Det är en upplevelse. Men du kan fånga det. Integrera det.
Glöm ej det som är i mellan.
Låt mig försöka konkretisera. Om du har tid över så kan du planera för den tiden. Vi kan förklara tiden och säga att jag har en lucka på 4 timmar som jag kan fylla med aktiviterer. Vi aänvder samma språk för aktivteter som konkreta saker. Jag kan fylla mitt hem med flyttkartonger, och jag kan fylla min tid med aktiviteter. En aktivititet kan vi kvantifiera (mäta) eller försöka kvantifiera (prognos om hur lång tid en aktivitet kan ta).
Om vi planerar aktiviteter så kan det vara ganska så singulära, till synes icke-anslutna aktiviteter/system.
Men det energikvanta som är relevant för oss skapar makroformen. Det finns ett brus i sig själv och från omliggande system. Men om det inte påverkar formen så att den moduleras bort från den form vi tillskriver den så är det fortfarande samma objekt.
Om vi nu tar aktiviteter igen. Jag har 4 timmar att fylla min tid med. Men jag är en aktör i dessa.
Om jag stiger upp ur sängen och är pigg så har jag en viss förmåga att utföra handlingar. Jag är fri och har i mitt ufallsrum möjlighet att på ett normalt sätt utföra aktiviteter inom detta rum (tid!). Då är det en mindre ansluten tid att nyttja.
Men om jag går från en träning och jag är utmattad så kanske jag inte fyller min tid med träning för jag väljer att inte orka det / orka det.
Vilken tidigare kasual reagens har påverkat din tid?
För att komma fram till ett kvanta av tid har avgränsning, men väggarna runtomkring den tiden kan mer eller mindre påverka energibeslutet i tiden.
Jag funderar på hur vi mäter tid/energiåtgång och hur pitch perfect denna är, genetiskt, erfarenhetsmässigt, rotinlärt, reflektivt?