Detta är lite ostrukturerat. Jag behöver reda ut några punkter så behöver väva ihop det till några första initiala narrativ.
Texten är enkel på så sätt att koncepten är delat i två, men i detta finns ett större fält av gråskala.
Så.
Narrativet uppkommer ur en vägning av det upplevda. De klär mötet med kroppen och och kroppens möte med verkligheten.
Vi kan inte veta vad som händer härnäst. Men kroppen är beredd på det som kommer hända. Utfallet/reaktionen händer med olika mängd energi enligt förmåga. Detta utspelar sig över en kvantifierbar/upplevd tid. Denna energi kan vägas så att den har en upplevd nytta eller en spill-nytta.
Så: när det kommer till medvetandet så är medvetandats upplevda reduktioner (qualiat) vägda. När saker väl händes, eller under tiden det händer så vägs tanken i ett fält av bedömning.
Exempel:
Jag får en tanke, en reflektion över något. Jag kan bedöma den tanken som icke-nytta, det är något som inte ska utspela sig i handling.
Då kommer jag förstå att tanken inte var behövd.
Nu gäller det att inte fastna i det. Att jag tycker den ska “fixas”. Men. Den är ju redan händ. Förstå detta. Tanken är redan händ. Så knyt inte upp andra för stora narrativ runt den. Det är ju bara en tanke/en reflektion som uppkommit reaktivt.
Och samtidigt är ju tanken redan vägd som icke-produktiv.
Det bästa är att förstå att den är vägd och denna vikt tillhör det som upplevs som tanke.
Vad är sant och falskt? “Äpplet föll falskt, sa mannen. Hur menar du, sa kvinnan”. För äpplet föll enligt gravitationslagen. “Jag bedömer det som dåligt att den föll, sa mannen. Men den bara föll, sa kvinnan”.
Ett träd föll i skogen över den gamla kvinnan. “Vad har jag gjort trädet, svor kvinnan när hon kravlade sig ut under trädets stam.”.
Nu är det så att medvetandet kan fastna i en svart-vit bild av “energy-expidenture”. Det är viktigt för vår budget hur vi spenderar vår energi, så visst ska vi ha reflektion över vad som har hänt. Vi måste minnas en korrektion, men när korrektionen är integrerad behöver de inte ha samma affektiva (känslomässiga) reagens. I det upplösta och följt så är det nu etablerat.
Men att införa for stora reflektiva system kan införa för stor fördröjning och byråkrati. Varje tanke och händelse behöver inte följas av oro/grubbel (latency/tröghet). När väl båten är korrekt lastad, varför då låta barlasten vara stuvad.
Vi gör alla misstag. Håll inte i dem för mycket. Gå vidare.
Så här. Vi kan inte levererera ett perfekt värde. Ett händelsenarrativ har en viss utformning, det kommer alltid finnas spill, misstag eller manifestering av associativa upplevelser (det kan vara stora saker eller bara ett dekorativt signalbrusförhållande). Saken har hänt, du behöver inte fastna i formens sidband.
Vad menar jag med manifestering av associativa upplevelser. Jo, det som uppkommer för att lösa något med handling i den materiella världen kan göras på olika sätt och dess idé-väg kan vara krokig och stor. T.ex. “Jag ska bara lyfta stenen”, men som upplevt sidband kommer du ihåg och får en minnesbild en trevlig tid när du arbetade med din kamrat. Eller så kommer du ihåg när du tappade stenen och gjorde dig illa. Detta kanske du upplever som ett litet värde till att lyfta stenen.
När du byggt ett system för reaktion och det är integrerat är det dags att släppa det och låta det flöda. För då är systemet i sig en vikt du inte behöver. Men det narrativa system du använder kan användas i andra sammanhang, t.ex. när du hjälper dig själv igen eller andra. Det är flödande och olika.
Bra och dåligt, sant eller falskt är sprunget från samma källa. Kom ihåg att vi arbetar med bilder och metaforer. Säg att vi använder oss av en enkel idébild – “vi är ljus”, “vi är bara energi”, men låt oss gör detta till något mer konkret och nästan topologiskt: Det är ett SUBSTRATUM/mappning som både är du och samtidigt omvärlden. En metafor som används för att kunna överföra och förstå. Det händer något bra eller dåligt. Ja, det var i sig bägge bara något som hände. Något som var/är.
“Det ärs va’ det ärs du”
Cybernetisk återkoppling i en organism, hur mycket och hur det vägs – det är ändå bara en väg till kroppens och organisationens homeostas/balans. Hur de ser ut – ja, det både är och omformas och har olika vägar och åthävan för att komma dit.
Säg att vi har två två mekaniska motorer som leverar samma nytto-arbete. Men den ena är mer effektiv – det är klart vi kan peka på den ena och säga – den väljer vi (beroende bara om effektivitet är bedömningsskalan).
Så när vi skapar av det som skapats så är ditt hela universum din förståelse. Från ditt lilla krafs och ihopplock. Det kan vara helvetet eller så väljer du att det är en vacker lite äng av sammankopplat information som du målar din verklighet med. Eller nå’t. Byggstenarna.
Andra saker jag inte skrivit färdigt:
Narrativens virtualisering. Utlopp av energi. Fantasi. Avledning.
Kroppens energi pumpar på liksom. Och vägs. Det är samma energi.
Utfallet kan vara samma – men vägen dit olika. Exempel: Vägen till hennes orgasm kom oftas genom en fantasi hon har, det är en väg dit. Och den ser olika ut. Och i fantasien kan olika strukturer besökas och där kan hända saker som inte behöver hända i verkligheten men som i slutändan leder till något.
Hur har ett fysiskt tryck en sanning? Jag kände falsk vind idag när det blåste : )
Qaulia. Ljudet, upplevelsen, den lilla pricken, naturen, sidbandet, bruset, det vägda. Det är olika, men samma. Grus och guld vägs men hur det vägs (din karta av verkligheten) – det görs på samma sätt.
Och självklart. Blanda inte ihop din föreställning av verkligheten med verkligheten. Din föreställning har du fått genom arv och kultur. Känn stenens yta under din hand. Det är en sten. I din föreställning, i din uppsättning av den vakna världen – så har du en sten under handen.