Tiden som vinkel i medvetanderepresentationen?
Hon stod bredvid mig och sa”. “Det är bara säga till om det blir för mycket är det bara att säga till”
Det glömde jag genast bort.
Vi kom in i en stadsscen. Men det var omgiven av något. Ett rum? En avgränsning. Ett minne, en konstruktion stod där.
Vi såg människor röra sig.
Jag stod som observatör bredvid kvinnan.
I stormens öga skulle det visa sig.
Observationspunkten rörde sig så allting skakade, men observationspunkten rörde sig inte bara i rummet utan även i tiden. Hela världen glitchade och var som i kaos, men jag såg att både tid och rum var samma objekt. Perspektivet var även i tiden. Jag såg allt från olika håll, men även tiden var en riktning i dessa håll.
Ah.
Hon frågade: “Är det för mycket”.
“Nej, kör på. Jag känner mig beredd” svarade jag.
Scener repeterades i drömrepresentationen. En remixad scen.
NEJ NEJ! Min observationspunkt kanske inte var slumpmäsigt i fältet. Jag tänker för matematiskt?
Jag fick mina andra drömaktörers perspektiv! Många kroppar, många ögon.
Beslutets hall?
Nästa scen. En dj spelade för män. Det dansades. Jag vet inte vad som kom först – bråket eller att alla stod i rad. Det kämpades. Jag vet inte om det var de som vann eller förlorade som sattes/blev stora sarkofagmonster som fick sova. Några stycken? Tre stycken?
Var det de som valdes? Minnen. Vad var vävt i rörelsen?
Var det drömbeslutet?
Och ja, de verkar vara anima som kan välja. För du är både man och kvinna. Hur skulle du annars kunna förstå det andra könet? Och i den kollapsen så ser du alla. Trögheten bortagen.
Najaderna är den lilla källans gudinna.
Det lilla biblioteket
Jag var i litet universitestbibliotek; en man stod där.
Jag lämnade över såsom en liten kub till honom. Jag sa: kan filmen bli konsumerad på en gång? Samtidigt. Dvs vi har kondenserat både och rum till ett objekt. Singulärt. För upplevelsen och minnet av tid är kodad i ditt neurala nätverk.
Så vad händer om vi sätter det stora meta-narrativet i ett objekt? Allt du “vet” Alla kopplade minnen. Som är kopplade till känslofältet?
Jag menar, det som beskrivs när man man söker en utväg. En skakande utväg, visionen vid den nära döden. Nuet, dåtid, framtid i resonans. Och jag menar inte verkligheten. Utan den verkligheten du upplever är finns i dig. Ditt universum.
Samt! Det jag såg på Greklandsemestern i vattnet var många minnen samtidigt för mitt inre öga. Där jag gick odömt genom mina minnen. Som i rum men jag såg dem samtidigt på en yta.