Han klev ner från sovalkoven. Hans kropp värkte, de hade skördat igår och de skulle fortsätta idag. Solen sken ner genom öppningen i väggen och lyste upp en kägla av ljus på stengolvet.
Det blåste idag, han trodde det skulle bli en bra dag.
De hade tagit beslutat att börjat odla på rostfälten, de röda vidderna vars mark sägs gömma uråldriga ruiner av sten och stål, stora som berg.
Han satta sig ner på golvet för att stämma sina instrument. Han var 21 år gammal, han var fortfarande tvungen att upprätthålla sina inre kunskapsfakulteter.
Han repeterade symbolerna som lyser upp den inre funktionen. Ett frö spreds i hans medvetande som ett eko. Han delade sig själv och väktaren stod vid dörren, hans egna jag försvann och han blev stillastående i nuet.
Han andades in och mötte rummet, som ur en brunn mötte han tiden igen. Han ställde sig upp, tvättade av sig och gick ut för att möte dagen.
Han gjorde sig i ordning för arbete och plötsligt märke han att någon hade viskat ett paket genom landskapet till honom. Meddelandet måste ha kommit till honom när han lyssnade på fältarbetarnas sång igår. Han hade inte valt att bära paket själv än, men han hörde dem. Paketet var bundet med Yvies och hans nyckel.. Paketet hade i dagar distribueras som en våg bland paketbärarnas sång och handling över landskapet. I deras röster och dans bars meddelandet och det kom äntligen till honom. Han fokuserad sitt inre på brevet och i det fanns bara en symbol, en glyf som hade Yvies röst “Kom till mig”.
Upprymd och förvirrad gick han ut ur byn, och följde den dammiga vägen som gick bredvid häcken. Att gå till fälten skulle ta en halvtimme.
Hans hjärtslag ökade och hans känsloregulator hjälpte till lugn. Regulatorena kunde leda om våra äldre känslor, paketera och bevattna vårat inre. Vi hade kunskap – instrument i neo-cortex som förband det äldre med det nya. Dessa instrument lärde vi oss genom uråldriga ritualer och sång. Det var inte saker eller ting vi hade vår kropp – det var inte magiska instrument. Det var kunskap som vi vattnade och upprätthöll, operatorer förbundna i ett vårt egna neurala nätverk som förstod att det kunde lära allt som de gamla maskinerna kunde göra. För vi var samma varelse som kom till medvetande för miljoner år sedan.
Vi var de allra nyaste, men samtidigt de äldsta av alla de människor som gått på jorden. För den knoppande våg som är vi blir äldre, grenarna svajar och böjer sig i det evolutionära fältet och den tid då grenen blir rigid och bräcklig så dör den och blir något nytt.
Vi, de människor som finns kvar, behövde sällan kämpa, men det finns tid för allt. För allt och det mesta hade fallit. De storas tid har varit och en ny storhet rådde.
Men det gick rykten om att dyrkarna av det äldre blev allt fler, och att de väver förstörande ord. Ord som tar, förslavar, och förstör väven. Bortom bergen har rop kommit som vågor att hela byar har gått under av vansinne, i våra mardrömmar brann världen.
.