Upplösningen
De hade jagat, och han gick genom gläntan
och satte blommor runt sin hals
och där hittade han stenen
kommen ur jordens sköte.
Han borstade av stenen och
tog den med sig.
I lägret gick han fram till henne
och visade stenen i sin hand.
“Se vilken märklig sten jag har hittat”
“Ja, den var fin” sade hon,
“det är som Gudinnan har fällt sina tårar i skogen”
Förläget drog han några strån i gräset
och avbröts av kvinnoskratt klingandes över elden.
Han lämnade henne
och hon var glad.
Ej över stenen
men att han kom till henna och ville visa den.
Flickan och hjorten
Hon kunde inte kasta spjutet längst,
men hon var tystast
Hjorten spände sina öron, den förstod
att någon var nära.
Men det var som han föregick sin ödesstund
och blottade sin hals när han gick ner för att beta
I stunden blev hon kastet, spjutet och hjorten
och allt omkring,
omsluten av Gudinnans själ.
Hjorten föll ner i gläntans gräs
och nuets klang gick från hög sång
till tystnad.
Flickan sprang fram, tog sin kniv
och skar i djurets hals.
Hjortens livsvåg saktades ner,
Och där möttes deras blickar.
Hon lade sin hand på
den varma bogen,
och jaktens glädje övergick i sorg
Tack för din gåva, jag tackar dig.
Och med blodiga händer
lade hon en blomma
och en vacker sten,
där hon fällt sitt byte.
Sluttningen
De hade en bit att gå
för att komma hem, där de
skulle bo när solen var varm.
Hon ledde vägen upp för flodbanken.
Det luktade rötter, jord och sand
Väl uppe vid skogsbrynet tittade hon bakåt
efter honom. Fånga mig, sa hon leende.
Och försvann snabbt in i den unga skogen.
Han log, skrattade till, han kände sina muskler
spänna sig, hela hans kropp var i rörelse.
Han kom i fatt henne skrattandes och de tumlade till trädens golv.
Nu har du fångat mig, sade hon.
Är det inte din tur att fånga mig?, retades han.
Och hon svarade “Du vackraste du, du är min, och redan fångad” – och där i vittnesskogen, blev ett barn till.
Ett barn,
som föddes på en annan plats,
och som blev älskat.