Fladdrande låga
antänder universum.
Våg anländer
stranden till slut
och vänder ej åter till havet
förty det blivit det.
Ingen tid är förfluten
förutom det
grå håret
och klockans visare –
två konstrukter
ur samma brunn.
Så tänds det som är vi
om och om igen,
men nuet står still
i all sin rörelse.