Till mig själv:
Nå.
(Special)intressen
När då går in i dina specialintressen – vad det än är, som är utanför mat och samlevnad. Matematik, filosofi, språk, skapande. Du kan alltid släppa! Smaka, men släpp. Du behöver inte göra något. Det ska inte kännas som ett ok, ett tjuder.
Musiken kan stå som en pelare. Det är där du är. Jag älskar musiken.
Låt dig njuta. Ta ett glas då och då. Men inte alltid. Lär dig!
Närhet är ok! Välj inte bort närhet framför dina nätter med en penna i handen sittandes på golvet. Balansen!
Kom ihåg galningarna du sett. Kvinnan som trodde att en regissör styrde hennes liv och mannen som sett Jesus uppenbara. Se deras galenskap!
Du är själv svag! Se upp! Använd din förståelse för deras galenskap för att förstå din egna förvirring! Se bjälken i ditt egna öga genom andra. Kunskapen om dem kan bli motvågen, resonemanget, trösten. När sinnet åker iväg, blir böjt – se ditt tvivel inför de förleddas verklighet och balansera din verklighet.
Arketyperna. Modern, fadern, “alla andra”. Påhittade och riktiga. Alla styr dina tankar och handlande. Texterna är bundna till något – en konstrukt som är du eller någon annan. Shiva gå iväg! Vetenskapsmännen, Oden och alla gudar försvinn! Mor och far jag hedrar i er, men jag behöver inte ge er något mer än min respekt och tacksamhet. Jag är min egna måttstock. Jag behöver inte bevisa något. Min väg! Min lust!
Jag är min egna måttstock.
När de tända ljusen står på mattan, när något ska förstås, undersökas, när de geometriska formerna ritas, när gestalterna ska fram, när du snabbläser. Se upp! Släpp. Du har fastnat. Släpp.
Det dukade bordet städas undan till en annan gång.
Jag tryckte ner de halvvissna krukväxterna i soptunnan. Jag namngav växten Buddha, bröt sönder den, lade den i soppåsen och slängde den i soprummet. Buddha dö!
Och kom ihåg, du är inte uppkomsten till alla handlingar och allt som verkar är inte riktat till dig. Kom ihåg. Min förvirring.
Jag är inte offret! Jag är inte förlösaren!
Jag är min egna måttstock. I mig självt.