Jag har fått ärva, nej förvalta, ej äga – denna våning jag nu verkar bo i. Oinredd men inredd. Tillräcklig.
Storögt, jag gick in i den stora hallen med stenbelagt golv och höga träpaneler på väggarna, skurna i dekorativt trä.
Ett dunkel. Det måste bli ljusare.
En matsal med stort bord nära hallen. Växter och fönster flankerar väggarna.
Hallen fortsätter in i den gigantiska salongen. Hon sitter där, min kollega, vi småpratar, jag kommer inte ihåg om vad – jag sätter mig bredvid på den stora sittmöbeln.
“Är du riktigt frågar jag”. Är du substantiell??” Jag rörde vid hennes arm.
Hon svarar inte. Min drömfigur.
Jag har halvvaknat i drömmen, förstår orimligheten att hon sitter där. Jag rör vid tyget på hennes ärm för att se att hon är solid. “Du förstår väl varför jag frågar?”. Hon (jag!) kunde inte svara. För det är ju jag som svarar på min egna fråga. Svararen är lika förvirrade som frågaren!
Städerskans dammsugare ligger i bakgrunden.
Jag vet att jag har ett möte kl 09:00 på laboratoriet (i den vakna världen). Jag tittar på min klocka och där står det 12:00. Klockan är stabil. Märkligt. Jag verkar missat mitt möte.
Jag ställer mig på en stol eller en stege i matsalen och vattnar de höga gröna växterna. Bladen mörkgröna och hälsosamma. Jag ser olivträdet och kan referera till en annan dröm. Det är en stor skörd. Tillräckligt. Allt ser ätbart ut. Hela min kropp ryser välbehagligt av återupptäckten.
Genom en fönsterrad högt upp på matsalsväggen ser jag ner på den gigantiska balkongen Jag ser höga växter. Är det ett orangeri? Kan jag komma ut dit? Det ser ut som en alkov bland huskropparna, något infällt, något privat. Bortglömt men levande. Självvårdande? Eller är det jag som är trädgårdsmästaren nu?
Eftermäle.
Kan jag komma ut? Kan jag ansluta mig till naturen.
Jag går fram och tillbaka i tiden, i processen, i tid och rum. Jag ser formen. Jag förstår ej, men upplever.
Jag upplever det orimliga i drömmen.
Jag kan referera till andra drömmar i drömmen även om jag inte fullt ut förstår att jag är i en dröm.