Jag kände mig snurrig på jobbet. Kunde ej fokusera. Jag gillar arbetskamraterna men det är för suddigt. Jag ser klart ibland men allt är suddigt.
En arbetskamrat knackar på dörren till konferansrummet jag jobbar i. Det var för mig ett trevligt samtal. Jag delar för mycket av mina känslor. Jag berättar om mitt förhållande till alkoholen. Jag känner att jag pratar för rakt. Over-sharing är ett passande engelskt ord. Och jag känner mig elak för att jag kanske försöker rädda mitt egna ego. Sanningsägaren. Är det för att hjälpa eller för att reta? Jag vet inte. Hur skattar jag mig själv?
Min arbetskamrat nämnde depression. Jag sade “nej för mig är det mest uppåt”. Jag stängde den tanken. Men det fanns en sanning i vad han sade.
Samtalet fick mig dock att reflektera på kvällen. Att sätta ihop alla lösa trådar. Jag är ju nu både deprimerad och uppåt. Läkarna kallar dessa perioder i mig “mixed state”. Men jag tillåter mig inte depressionen, jag tillåter mig inte vila.
När jag känner jag är på väg neråt så fyller jag mig själv med jobb, konst, kaffe, tobak, sällskap och öl.
Men! Nu när jag ser depressionen litet? Kan jag hantera den bättre än min automatiska hantering? Dvs jag lyssnar inte på min kropp och pushar mig upp och hypomanin blir som olja i pannan som sprätter till. Ostadig energi. Jag pressar mig tills allt faller. Allt splittras.
Varningstecknen finns där. Min arbetskamrat har en stor social intelligens, jag berömmer honom men jag berömmer egentligen mig själv och jag klär mig själv med beröm. Jag i mitt tillstånd försöker rädda mitt ego genom att etikettera mig själv. För egot har fallit och tycker sig behöva balanseras. Ett barnsligt sätt för mig att hantera mina känslor.
Ett tält med krokiga tältpinnar spänns upp. Det faller och blåser, det pustas och har sig.
Jag har läst Adlers filosofi om underlägsenhetskomplex och jag har förstått att det kan vara en möjlig förklaring till springandet. Men det har liksom aldrig klickat. Jag har aldrig tillåtit mig att riktigt reflektera över dessa sidor. Att undersöka den gyllne uppsidan har varit intressantare att studera.
Är det så enkelt att min kärlekslösa barndom skapat detta? Där boken och musiken var min första tillflykt. Sedan datorn. Men inte utan att haft goda vänner omkring mig. Eller är det FÖR enkelt – för jag är vuxen nu?
Jag speglar mig i min grekisk-ortodoxa vän som alltid driver sig framåt, alltid levererar, är en framgångsrik företagare. När han väl kom till en punkt där han hade familj och det materiella så blev han inte gladare för det. Han söker till harmoni. Som jag.
Punkten har fallit. Jag kan inte säga att poletten har fallit ner, men jag har en lite tråd att dra i. Att klä av sig själv, så smärtsamt.
Jag ringer min läkare. Det är dags för mig ta ansvar för mig själv. Men detta genom att försöka älska mig själv, acceptera mig själv och andra.
Jadu, vägen. : ) Livet är vackert ändå.
ps. Hur kan jag harmonisera med andra om jag inte är i harmoni med med själv. Jag måste lyssna. På mig själv och andra.
Addendum: Jag måste komma själv underfund med vad jag vill göra. Vad jag vill leverera. Vad jag kan leverera. Hur jag passar in.