Om man inte vill göra något man borde göra, det är ju det som kan bli signalen för att man ska göra det. Då har man vänt på känslan. Att låta avskyn till gröten leda till ätandet. Att låta motståndet till att träna bli signalen till att träna. Det känns som det är olika mekanismer i oss. De energisparande, den som är rädd för känslor som avvisning, egendömande osv som säger nej. Men att låta den rationella rösten leda vägen. För den måste bli föräldern. Din egna föräldrer.
För när vi är singulära och ensamma så har vi inte alltid kamrater, flocken eller föräldrar som säger åt oss. Åtdigsägandet är nu vår eget ansvar. Att tala och lyssna. Och det är då vi inte längre är ett barn.