Jag blir sliten. Av mitt inre. Av det inre. Av det inre som bli yttre och det yttre som blir inre, och jag blir sliten i det upplösta och gränslösa.
Bunden vid känslan, min kropp förvrids av repen som jag själv håller i. Sinnets mekanism knakar och rasar i smärtsam siluett.
Men där. Jag släppte det första, det tunga. Jag var sann och ärlig. Jag visade mig själv. Och i en annans ögon såg jag ytan på min absurda konstruktion.
Och där.
Svärdet, sopkvasten svepte loss, släppte. Känslornas segel föll, de mörka bassängerna tömdes.
Jag ställde mig i som en glasbur och märkte att mina bojor var av ljus. Den kunde inte längre greppa. Ett ljus jag kan vila i, dansa i.
Och buren var även den av ljus. Och även jag.
Jag har lämnat och blivit kvar. Den inre myten målad i mitt inre, en saga gömd.