Mot svartaste fond, en oändlig tavla, där dansar stjärnorna.
Och se! I en spiral, en karneval målas mot mörket. Vagnar genom rymden rör sig i alla färger. Människor som skrattar och spelar. Banér fladdrar över tåget, maskiner, ekipage och skepp som seglar över tomheten. Musiken vävs in i musiken och halvgudar och människor i praktfyllda kläder höjer sin sång över skådespelet. Gandharver med gudomliga instrument spelar, kvinnorna dansar, barnen springer vid deras fötter.
Spiralen väver in sig i sig självt, blir en helix och framtiden möter dåtiden i nuets kollaps. I extatiskt dans – i evig balans, vi hinner vila och så möter vi alltet.
Ur ett frö stiger kulturen, universum, illuminerat i förtätat ljus, alltid på väg, på så sätt stilla. Människorna sträcker sina händer mot himlen. Uppsättningen, föreställningen! Det är vi, det är vi!