Det är nu slut med min mentala masochism. Jag är min egna plåga, i tankar och illusioner.
Jag har inte tid. Stör mig inte mig själv med det. Mitt mentala självplågeri.
Vältran av självömkan på mitt egna usla hav. Men vad hände när havet försvann? Så tomt.
Var det min tröst att må dåligt? Var det det normalt?
Om det uppkommer, så ber jag mig sluta. Jag i mig själv, till mig själv säger: “Var snäll! Jag har inte TID med det där. Jag har annat att göra”
Så när du får en tanke som dömer dig själv, och du inte kan släppa den. eftersomdu återkopplar i känsla och tanke och den håller kvar sig i dig – säg då som till ett barn: “Var snäll, man ska inte bitas.”
Gör detta med kärlek. För det är du, du ger återkopplingen(feedback) till. Precis som du skulle ge feedback till någon annan. Som det yttre, som det inre.
Och kom ihåg att ge dig tröst, såsom du skulle ge någon annan tröst.